För två dagar sedan gjordr vi den sista handlingen som knöt ihop vår hajj, nämligen tawaf el wada. Man tar farväl av Kaba genom att gå runt den sju gånger och avsluta med två böneenheter. När man har gjort detta så får man inte gå och t ex handla (akuta ärenden får man utföra). Tawaf ska vara det sista man gör innan man lämnar Mecka.
Vi gjorde Tawaf el wada efter midnatt. Det var lite mindre folk. Upplevde att jag fick bättre koncentration och jag kunde lägga fokus på mina dua och dhikr. Sista varvet var laddat. Det var då jag insåg att detta kan vara sista gången jag är här på plats. Ville ha ut så mycket av den sista stunden. Mina ögon ville ibland inte sluta stirra på Kaba när vi var påväg därifrån.
Tawaf är en typ av bön, vet inte om folk är medvetna om det. Har sett märkliga handlingar. Ett fenomen är att folk vill filma och fotografera allt tom under tawaf. För mig är det samma sak om jag skulle be någon fota mig när jag gör salat eller dua. Förstår att man vill dokumentera det mesta. Men man måste förstå att Tawaf är en bön. Skillnaden mot våra vanliga böner är att man får lov att prata. Men även detta med sunt förnuft. Man får påminna sig om varför och vad det är man gör. Jag är inte bättre än någon annan. Men med tanke på att vi såg denna handling upprepas så måste detta betyda att folk inte vet eller inte bryr sig. Allahu Allam.
Nu är vi i Medina. Återkommer med intryck därifrån inshallah. Bu återstår tre dagar kvar av resan.
Inne i MASJID EL NABAWI I MEDINA
I Mecka har jag stött på människor som imponerat på mig. Som idag när vi åt frukost. En medelålders kille tar ett bord och ställer sin bricka med mat på den. Han går iväg en minut. När han kommer tillbaka har tre personer ställt sin mat och tagit över bordet. Vad hade ni gjort? Hur hade ni reagerat? Hur tror ni att de flesta människor skulle reagerat? Det enda killen gör är att ta sin bricka och ställa den på ett anna bord. Och kvinnorna säger inte ett enda ord. För mig är killens beteende en egenskap som en troende har.
Igår när vi gjorde Omra stod en kille, en privatperson och hällde upp Zamzam vatten i muggar och delade ut till personer som gjorde tawaf runt Kaba. Helt otroligt När vi var påväg från stenkastningen förra veckan var det riktigt varmt. Vägen dit var uppför en brant backe. Vi var törstiga och trötta. .Subhanallah det enda jag tänkte på var hur törstig jag var. Jag skulle nöstan gjort vad som helst för lite vatten. Från ingenstans kommer det personer med kartonger med vatten och delar ut de till oss.
Om jag bara får ta med mig en sak härifrån så är det en mening som en av våra gruppledare sa i början av vår resa. I världen finns det låt säga 1.4 miljarder muslimer. Av alla de har Allah swt valt drygt fyra miljoner till att få göra hajj och jag är en av de. Dessa fyra miljoner är ingenting om man tänker på 1.4 miljarder. Det är som att leta efter en synål i simbassäng. Med det sagt så är Hajjresan en gåva jag har fått av Allah, bland de bästa gåvorna en muslim kan få. Därför är det viktigt att ta vara på denna gåvan, jag får ignorera om ett gäng personer tar min plats, jag får ignorera min egen trötthet för att hjälpa den äldre damen med sina väskor, jag får stå ut med att rumnet är för kallt när luftkonditioneringen inte är på en värmenivå som jag själv önskar, jag n får stå ut med att folk bredvid mig hostar med öppen mun och jag får stå ut med att allt inte är som hemma. Allt detta och mycket mer måste man lära sig att ha tålamod med. Både när man är här under sin hajjresa men även när vi komner hem. För det är då provningarna börjar. Hur pass bra kommer vi att ta vara på vår hajj? Vi kommer inshallah lämna staden helt syndfria. Frågan är hur länge vi kan ta vara på vår syndfriasjäl.
Runt Masjid Haram säljer tanter frö som folk kan köpa och mata fåglarna med.
Det är svårt att föreställa sig hur en hajjresa blir förrän man själv kommer hit . Själva hajj dagarna är ett fåtal dagar av hela vistelsen. Jag trodde att vi skulle göra mer aktiviteter genensamt med gruppen. Hittills har vi gjort omra tillsammans, tre dagar i Mina inkl stenkastningarna,, arafa dagen, övernattningen i Muzdalifa och tawaf el ifada. Det är ungefär sex dagar allt som allt. Hur mycker tillbedjan man gör däremellan är upp till den enskilda.
Det är lätt att tro att bara för att man är i Mekka och bor några få minuter ifrån masjid el haram att dagarna kommer spenderas med tillbedjan. Här liksom i Sverige finns mycket som distraherar. Här finns shoppingcentrum vart man än går. På gatorna finns utländska säljare som vill locka med ockerpriser. även om affärerna stänger inför bönerna så är det lika lätt att fokusera på detta liv och glömma det efterkommande som hemma i Sverige. Visst det är lättare att komma ihåg Allah här men Subhanallah dunyas frestelser tar över vart man än är.
Med detta sagt hur mycket tillbedjan du gör under din hajjresa är upp till var och en. Du kan be bönerna på hotellet eller i hotellets bönesal eller i masjid. personligen har det viktigaste för mig varit att jag gör tillbedjan för att jag själv känner för det. Jag tillåter mig inte att låta mig göra något för att mamma gör det etc. Jag har gjort Hajj och är lyckligt lottad och välsignad för att jag har blivit vald av Allah att få komna hit. För mig är Hajj tillräckligt stort och jag är nöjd över att jag har gjort det. Alhamdulilah. Bara att bestämma sig för att komma hit och lägga ut nästan hela sina besparingar är stort nog. All tacksamhet tillkommer Allah. För min del är allt utöver Hajj en bonus. Även o m det ibland innebär att jag under en dag här bara läser någon sida fråb koranen. Personligen handlardet mycket om att känna tacksamhet till allt jag har, att inte köpa saker som inte vehövs eller bara för att, det handlar om att tänka på Allah inom mig själv. Allt jag gör behöver inte folk se. Jag väljer många gånger att hellre göra dhikr efter bönen än att be sunnah bönen.
Förövrigt har vi knappt tre dagar kvar i Mekka sen ska vi till Medina.
Nu har vi lämnat vårt boende i Azaziya. Nu bor vi ca fem minuters promenad från masjid haram. Vi bor i byggnaden jämte den kända klockan i Mecka . Mashalla nu bor vi i ett femstjärnigt hotell med supergod frukost. Frukosten vi har haft innan har bestått av kex, cornflakes utan mjölk, äppekjuice, liten "bulle", paket med honung; sylt och cheddarost . Allt i en liten vit box.
Har saknat vanlig frukost. Enkel frukost som fil och smörgås med ost. Inget märkvärdigt. Igår kom min man hem med litw frukost. Himmelskt gott. Annars har maten här varit bra . Vi har ötit mycket kyckling och ris. Saudierna äter väldigt mycket rist. Det är som svenskarnas potatis. När vi var Mina och bodde i tält började vi bli sjuka så en dag bestod frukosten av en het linssoppa. Konstiht tyckte vi; vem äter linssoppa pp morgonen. Men Subhanallah halsen och näsan mådde bättre därefter. Vi har ca fem dagar kvar i Mecka sedan ska vi åka buss till Medina. Nu gäller det att vi tar vara på tiden. Speciellt när vi bor nära haram mosken nu.
Många är halvt kassa hostiga och förkylda. Inte konstigt då luftkonditioneringen sätts på väldigt låga grader så man fryser. Vi har just ätit frukost och bett morgonbönen. Vi vaknade försent för att be i masjid haram men vi kunde ändå be med de från hotellet. Alhamdulilah. Första bilden är jag i det nya jotellet. Den andra bilden är våra rum i Azaziya där vi bodde först.
Det har varit intensiva och jobbiga dagar. Både fysiskt och psykiskt. Svårt att förmedla snabbt i ett inlägg . Jag är i vilket fall som helst glad och tacksam över att jag läste böcker och lyssnade på föreläsningar innan jag åkte dit. Jag var beredd på att det skulle vara påfrestande men Subhanallah det har varit de tuffaste dagarna i mitt liv. De har varit tuffa men så underbara. Det fi nns så mycket fina människor därute. Har aldrig känt mig så nära Allah som jag gjorde när vi stod på Arafat berget. Har aldrig känt sådan smärta i själen, i kroppen och i hjärtat av att blotta min själ till Allah. Kände mig så liten, så full av synder. Men i baktanken fanns hela tiden vetskapen om att Allah på just Arafat dagen förlåter till miljontals människor. Att Allah "stiger" ner och förlåter sina tjänare, den tanken i bakhuvudet fick mig att kämpa vidare. För det är en kamp hela resan. En kamp mot folk som du irriterar dig på. En kamp mot din nafs. Subhanallah från den dagen vi åkte hemifrån, fram till Eid dagen så har vara dagar blivit jobbigare och jobbigare. Vår sabr har prövats mer och mer. Mer om det kommer senare men ett kort exempel. När vi kom till Mina första hajj dagen och såg att vi skulle bo ca 30 personer i ett tält på madrasser i storleken 150x80 cm fick många en chock. Alla dina saker skulle du ha på madrassen. Inte en enda milimeter fanns mellan madrasserna. Du kunde få köa i en halv timme för att få gå på toa( om du gick dit före en bön) som förövrigt ofta var snuskiga och med en toasits i marken. Jag var inte direkt chockad men det blev en prövning för mig med. Men när vi hade varit ett dygn i Arafa och knappt sex timmar i Muzdalifa så var Mina himmelriket. To be continued.
Vi har varit här i mecka i fyra dagar snart. Subhanallah vi gör inte så mycket om dagarna men tiden går så otroligt fort. Dagarna spenderas på hotellet och i masjid al haram. Igår var jag och några andra där från asr bönen till isha bönen. Efter varje bön ber vi bön till någon som avlidit. Efter varje bön! Subhanallah får mig att reflektera över döden. När vi var påväg hem från mosken hade säkerhetspersonalen stängt ingångarna så att ingen kunde gå in. De lät först folk gå ut från mosken innan fler kunde släppas in. En hel del pilgrimer ber utomhus utanför masjid el haram. Tycker att det är väldigt viktigt här att man gör ibada/tillbedjan när man själv vill och inte att man gör det för att alla andra gör det. Som idag, jag bad duhrbönen i haram och kände mig utmattad påvägen hem. Sitter nu ensam på hotellrummet för att jag orkar inte mer nu. Värmen och folkmängden är självklart bidragande orsaker. Ett tips till alla som åker dit är att rannsaka sig själv hela tiden, prata med ditt inre jag och reflektera över varför du gör eller inte gör ibada. Det är alltid viktigt men personligen upplever jag det mer nu. Din niya är oerhört viktigt. Vi sover sex personer i samma rum, det är lätt att man blir distraherad av alla diskussioner som förs. Umgänget stärker din tro till viss del men den kan även vara en fälla..
Igår var det dags för omra. vi åkte dit kl tio på kvällen, mindre folk skulle det vara. men Subhanallah det var fullt med pilgrimer men trots det kunde man gå i lugn och ro. första blicken då jag såg kaba var magiskt . runt omkring mig hörde jag folk gråta, andra tårfyllda och andra bar ett stort leende på deras ansikte. jag hade föreställt mig en mer gigantisk och plåtig kaba. men där stod den i sin enkelhet. Vi började göra omra med att vandra runt kaba sju gånger. vi gick runt i gruppen tillsammans. på hotellet fick vi kvinnor kepsar att ha på oss så att vi inte skulle tappa bort varandra. ful keps tänkte jag, den vill jag inte ha på mig. men väl där uppskattades den. jag och min man gick sida vid sida. vi gjorde dua när vi såg kaba och sedan skulle vi säga bismillah allahu akbar. emellanåt var det trångt och folk trängdes, men jag upplevde det som att alla hade tålamod för varandra. ingen bråkade eller tjafsade. vi var där allihopa tillsamnans och hade gemensamt mål och syfte. det tog kanske en timme att fullfölja tawaf, dvs vandringen runt kaba. sju varv. det var jobbigt men härligt. önskan är att göra det igen med mindre folk runt omkring mig . när vi började gå runt kaba hqde jag till en början med svårt att komma igång med åkallan. jag var upprymd av känslor, chockad av synen och tillvaron. En video om själva omradagen kommer inom kort. ha det gött
Ni får ursäkta för stavfel.
Nu är vi framme i Mekka. resan dit tog 24 timmar från det att vi lämnade lägenheten i Malmö. Försenat flyg, väntan på bussar och massa annat under resans gång gjorde att vi kom fram sent. men Alhamdulilah. Vi är välmående. Det är varm och kvavt. Ikväll väntar besök i Masjid el haram. Tanken är att vi ska göra omra. har gjort korta videoklipp. Tanken är att de ska publiceras så småningom. Internet här är långsamt.
Imorgon är det dags. Vi åker till Mekka för att göra vår allra första hajj resa. Det blir jag, min man Salahiddin och min mamma. Det känns väldigt pirrigt. Vet inte vad jag ska förvänta mig, men det blir nog bra.
Det är konstigt, det hela började med att jag och min man för cirka ett år sedan skojade om att åka dit. Men nu är det verkligt.
Min förhoppning är att kunna blogga därifrån, korta inlägg om hur det är där, men framförallt är tanken att jag ska komma med tips på vad man ska tänka på.
Vem är jag då?
Det kommer i mina framtida inlägg.
